Sydkustloppet – Jag gjorde det!

Leif Kajrup efter Sydkustloppet 2014

Ja! Jag gjorde det! Jag kom i mål på Sydkustloppet 2014. Inte bästa tiden (2:26:54) och absolut inte bland de första (snarare i botten), men strunt i det. Mitt mål var att ta mig i mål. Punkt. Detta har under hela våren varit mitt stora spöke. Uppladdningen har inte blivit vad jag hade hoppats, och visst, det är mitt eget fel, men ändå. När jag kollar tillbaka så ser jag nu i RunKeeper där jag loggar alla mina träningspass att sedan januari månad har jag bara varit ute och sprungit totalt 6 gånger (ja, jag har spelat fotboll minst 1 gång i veckan) men det är inte samma sak. Min längsta distans innan idag har varit 14,5 km, en bra bit ifrån de 21 km som avverkats idag. Så, nej, inte konstigt att jag varit orolig för om jag skulle klara det alls. Men, det var inte lätt, det ska jag erkänna. Långdistans har aldrig varit (och kommer förmodligen aldrig att vara) min grej, men jag har satt som mål att i år genomföra Trelleborgsklassikern. Och om det innebär att jag måste springa en halvmara för att göra det, så gör jag det. Oavsett om jag är i form för det eller inte. Att uppladdningen i veckan inte kunnat genomföras överhuvudtaget p.g.a. ont i ryggen, gör det inte bättre. Och ryggen kände jag av i dag också. Inte så att det hindrade, men det kändes.

Loppet idag kändes ändå bra till en början. Vi hade ju kanon väder hela sträckan, med fint väder men ändå inte för varmt och ingen vind som påverkade. De första 3-4 km blev av naturliga skäl i en klunga och tempot var (för mig) hyfsat högt, men inte svår. När vi började närma oss centrum började det bli större avstånd mellan löparna och från att kunna ligga i rygg på andra fick jag nu springa mer eller mindre helt själv.

Fram till ca 15 km kändes det faktiskt riktigt bra. Flåset var det inga problem med och tempot var ändå hyfsat (för att vara mig). Och den distansen har jag ju sprungit förr och haft betydligt kämpigare med. Men sedan kom det. Ungefär i höjd med Simremarken började känna det i benen. Så förutom ont i ryggen hade jag nu ont i benen, framför allt baksidan av låren, samt vrister och häl. Men med mjukt underlag, om än tufft, så gick det att ta sig igenom. Men när jag var framme i Böste blev det riktigt tungt, och från vätskekontrollen från det att man kom upp på väg 9 efter Böste så hade jag konstant smärta från ryggen ner i fötterna. Jag ville springa, jag orkade springa, men benen ville bara inte. De bara skrek: Ta bort oss, amputera oss! Men det var bara att bita ihop. Jag fick lyssna på kroppen den sista kilometern och gick några hundra meter, men den sista biten sprang jag (eller försökte springa, vet inte om det såg ut som det) hela vägen in i mål.

Jag gjorde det! Och kommer förmodligen inte göra det igen. (Men man vet aldrig). Men f*n vad jag är nöjd!

Detta är ett slutkört inlägg i #blogg100

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s