Sydkustloppet – Jag gjorde det!

Leif Kajrup efter Sydkustloppet 2014

Ja! Jag gjorde det! Jag kom i mål på Sydkustloppet 2014. Inte bästa tiden (2:26:54) och absolut inte bland de första (snarare i botten), men strunt i det. Mitt mål var att ta mig i mål. Punkt. Detta har under hela våren varit mitt stora spöke. Uppladdningen har inte blivit vad jag hade hoppats, och visst, det är mitt eget fel, men ändå. När jag kollar tillbaka så ser jag nu i RunKeeper där jag loggar alla mina träningspass att sedan januari månad har jag bara varit ute och sprungit totalt 6 gånger (ja, jag har spelat fotboll minst 1 gång i veckan) men det är inte samma sak. Min längsta distans innan idag har varit 14,5 km, en bra bit ifrån de 21 km som avverkats idag. Så, nej, inte konstigt att jag varit orolig för om jag skulle klara det alls. Men, det var inte lätt, det ska jag erkänna. Långdistans har aldrig varit (och kommer förmodligen aldrig att vara) min grej, men jag har satt som mål att i år genomföra Trelleborgsklassikern. Och om det innebär att jag måste springa en halvmara för att göra det, så gör jag det. Oavsett om jag är i form för det eller inte. Att uppladdningen i veckan inte kunnat genomföras överhuvudtaget p.g.a. ont i ryggen, gör det inte bättre. Och ryggen kände jag av i dag också. Inte så att det hindrade, men det kändes.

Loppet idag kändes ändå bra till en början. Vi hade ju kanon väder hela sträckan, med fint väder men ändå inte för varmt och ingen vind som påverkade. De första 3-4 km blev av naturliga skäl i en klunga och tempot var (för mig) hyfsat högt, men inte svår. När vi började närma oss centrum började det bli större avstånd mellan löparna och från att kunna ligga i rygg på andra fick jag nu springa mer eller mindre helt själv.

Fram till ca 15 km kändes det faktiskt riktigt bra. Flåset var det inga problem med och tempot var ändå hyfsat (för att vara mig). Och den distansen har jag ju sprungit förr och haft betydligt kämpigare med. Men sedan kom det. Ungefär i höjd med Simremarken började känna det i benen. Så förutom ont i ryggen hade jag nu ont i benen, framför allt baksidan av låren, samt vrister och häl. Men med mjukt underlag, om än tufft, så gick det att ta sig igenom. Men när jag var framme i Böste blev det riktigt tungt, och från vätskekontrollen från det att man kom upp på väg 9 efter Böste så hade jag konstant smärta från ryggen ner i fötterna. Jag ville springa, jag orkade springa, men benen ville bara inte. De bara skrek: Ta bort oss, amputera oss! Men det var bara att bita ihop. Jag fick lyssna på kroppen den sista kilometern och gick några hundra meter, men den sista biten sprang jag (eller försökte springa, vet inte om det såg ut som det) hela vägen in i mål.

Jag gjorde det! Och kommer förmodligen inte göra det igen. (Men man vet aldrig). Men f*n vad jag är nöjd!

Detta är ett slutkört inlägg i #blogg100

Nu är det nära. Vad har jag gett mig in på?

Snart smäller det. Vad har jag gett mig in på?

A post shared by Leif Kajrup (@liffeman) on

Nästa helg springer jag mitt första halvmaraton. En distans jag aldrig någonsin sprungit tidigare. Och jag känner själv att uppladdningen inför inte har blivit vad det borde. Istället för 3 pass i veckan har det blivit max 1 i veckan. Och det längsta jag sprungit hitintills är drygt en och halv mil. Och det har varit tufft. Inte för flåset, men för kroppen. Jag har alltså en bit kvar, så nu är det bara på ren vilja det får gå. Och så får vi hoppas att det räcker. Håll tummarna.

Detta är ett ångestladdat inlägg i #blogg100

Min andra utmaning

Sydkustloppet

Jag har en andra utmaning förutom Blogg100 utmaningen. Om 40 dagar ska jag springa Sydkustloppet i Trelleborg. Det är en för mig betydligt tuffare utmaning än Blogg100. Jag har aldrig varit en löpare. Visst har jag sprungit i skolan och när jag gjorde militärtjänstgöringen, men aldrig frivilligt. Men, förra året, fick jag en galen tanke att jag skulle springa Trelleborgsloppet, ett lopp på 10 km som går i augusti varje år. Det tvingade mig till att börja träna inför det. Det är ju trots allt ca 20 år sedan jag sprang senast. Mitt mål var att klara milen på under 55 min, vilket jag gick bet på, med 18 sekunder. Men, Trelleborgsloppet gav mersmak, så då tänkte jag: varför inte köra på en Trelleborgsklassiker? 3 lopp under ett år. Så det är mitt mål. Det börjar med Sydkustloppet den 3 maj, som också är det längsta loppet. En halvmara på 21,1 km längst sydkusten, från Stavstensudde till Smygehuk. Sedan väntar Trelleborgsloppet igen för att avslutas med Sylvesterloppet, det kortaste loppet på 6,9 km på årets sista dag, den 31/12. Men frågan är om jag tagit mig vatten över huvudet. Framförallt vad gäller Sydkustloppet om 40 dagar. Jag har aldrig tidigare sprungit mer en drygt milen, att då springa en halvmara kommer att bli tufft. Jag har försökt förbereda mig, och i god tid så la jag upp ett träningsschema i Runkeeper. Ett program som sträcker sig över 60 dagar. Men det sprack. Ganska tidigt. Att börja med ett träningsprogram mitt i vintern kändes halvkul och ärligt talat lite omotiverat. Men jag körde på de första passen som jag skulle, sedan kom dåligt väder och korpfotboll i vägen och löpträningen kom av sig. Jag har inte sprungit sedan i februari. Förrän i dag. I dag tog jag mig i kragen och stack ut och sprang en runda på 1,1 mil. Det var riktigt tunga steg, och det gick trögt. Men en skön känsla när jag kom hem. Nu kör vi på och hoppas på att jag tar mig i mål. I Sydkustloppet och Trelleborgsklassikern.

Bild: Studio Blå / Sydkustloppet

Detta är ett hurtigt inlägg i #blogg100